Arg land-lubber... 2005-09-17... Kraken anföll oss idag... femton män och tjugo getter åt han upp... halva fartyget använde han som tandpetare, så vi fick fortsätta segla med den halvan vi hade kvar... tyvärr var det förskeppet vi hade kvar, så vi kunde inte gira, eftersom att rodret sitter på akterskeppet... vi stävade i samma riktning i aderton dagar och 10 nätter innan vi tillslut lyckades nå ö-riket elefantina där vi nästan blev uppätna utav hövdingen Ole Normans döttrar... men när de såg att det var jag som var skeppare lät de oss gå in i nakterhuset för att dofta på kompassrosen och trängas med boskapen bestående utav kölsvin... När vi fått sitta där i två dygn (78h) fick vi så äntligen komma ner i själva hjärtat utav ön... dvs. byssan... Här fick vi föda och grogg... när vi vaskat våra kläder och dansat jerka stal vi en skuta och seglade därifrån... Dock kom vi inte så långt eftersom att vi blev överraskade utav en storm... (vi var tvugna att använda metrologen som roder, eftersom att vi förlorade det vid en grundstötning några dagar ute i Atlanten... Tror att det stod Azorerna på en skylt, undrar vem det är som lagt ett grund mitt ute i denna ocean...

Hur som hur... vi lyckades överleva denna storm genom att offra hälften utan besättningen... vilket ioch för sig gjorde att det bara var jag och hunden kvar... precis som i sången... Hunden drunknade när skeppet snurrat runt några varv och kvar var endast jag... hur skulle det nu gå??? Jag levde på träflisor och saltvatten i hundrafemton och ett halft år... sen lyckades jag så äntligen stöta på land...

Men när jag kommit i land kände jag att det var något som saknades... jag funderade och funderade... men så kom jag på det... Jag saknade fartygets rullningar... vågorna rytande och havets frihet... Jag måste ut igen...

OK... JAG HAR TRÅKIGT