Student.se

Jag är rädd, rädd för kärlek. Rädd för att älskas. Blir "rädd" när personer säger dom tycker om mig eller gillar mig, rent livrädd när man blir älskad av någon.

Varför?? Är en möjlitvis en tanke som dyker upp?! Ska försöka förklara nedan.

Jo efter 10 års ständig kamp. Kamp för att somna sen komma upp ur sängen och inte vara gråtfärdig. Ont i magen hade man i stort sett jämt. Värk hade man i hela kroppen VARJE dag i 10 år. Både pyskiskt och fyskiskt.

Misshandel och kräkning var en del av min vardag från det jag var 7 år 1989 till det jag var dryga 17 år 1999 när allt kom fram, jag hade lyckats dölja större delen av det isberg som var min vardag i 10 år. Visst misstänkte nog mor och far något när dom gång på gång fick hämta mig på sjukhus, skolsyster eller man hade varit inblandad i bråk. Jag minns alla dessa otaliga gånger pappa blivit jättearg för jag kommit hem med en trasig cykel eller idrottskläder som försvunnit..Tror aldrig pappa tänkte på att inte var jag som var orsaken till att cykeln var sönder. Det var brännmärken i sadeln, pakethållaren hade dom sparkat sönder, däcken skar dom sönder minst 2 ggr i månaden.

Fysisk misshandel var det istort sett varje dag i skolan. Varje dag var det pyskisk misshandel med ord, ord som gör så ont inombords. Dom går in och stannar i kroppen vrider sig som en kniv och drar runt. Smärtan efter slagen och sparkarna man fick gick ju över. Det dröjde inte många år innan mobbarna hade intalat mig att det var mitt eget fel att jag utsättes för detta..jag var värdelös.

Jag hade cykelhjälm, jag hade väldigt svårt för motoriska rörelser, fotboll var ett av mina värsta sysslor..var ändå med på 2 st "sommarskolor" för att försöka passa in, bli bra på fotboll eller få fler kompisar.. Vägen hem från min låg och mellanstadie skola var 1.7 km, ren ångest! Blev väldigt ofta förföljd och slängd i diken med hundbajs eller ut på leråkern så man kom hem hel äcklig.

Det gjorde mig mer och mer rädd. Jag började orientera för där behövde man inte vara i något lag..Det gick riktigt bra och man tränade och tränade för slippa känna ångest och smärtan från skolan. Vårdcentralen där jag bodde fick ofta ta emot mig för småsår och saker som hände i anslutning eller på skoltid..Det dröjde till årkurs 7 innan jag hamna på sjukhus pga av mina skador.

Jag fick en nyckel 15 mm ovanför tinningen på vänster sida av en klasskompis. Det blödde ordentligt och jag svimma 2 ggr först av chocken och blodet sen av allt folk. På högstadiet blev den fysiska misshandeln allt mer regelbunden..

Jag skolkade en hel del för jag helt enkelt mådde så dåligt över att gå till skolan så jag hade kaos i min mage och en hemsk smärta inombords. Smärtan kallas Rädsla tror jag. I åttan sattt jag och pluggade inför ett prov i hemkunskap. Då kom en klasskompis fram till mig, han hade extremhöger åsikter, sparka till mig i sidan så jag flög av stolen och landande 1,5 meter lagom groggy längre bort. Misshandeln forstatte med slag och sparkar till en fritidsledare av ren slump kom förbi och stoppade det hela. Då var jag medvetslös, liggandes i mitt egna hav av blod.

Här fick skolan och föräldrarna upp ögonen på nytt att allt inte var som det skulle. Mobbningen lugnade sig ett tag och i nian så var det endast enstaka slag, sparkar men orden höll sig kvar. Nian slutade och jag var glad över få komma från alla i klassen trodde jag..Sommarlovet mellan nian och ettan på gymnasiet så höll jag på att bli dränkt av samma kille som slog halvt ihjäl mig knappt 2 år tidigare.

Första året på gymnasiet var det absolut det värsta av dessa 10 år. Knivhot och dödshot var vardagsmat och även min flickvän fick ta emot hot, pga hon älskade mig. Jag blev slagen gång på gång i skolan. Släng i taggbuskar så jag fick gå till skolsytter och sitta i flera timmar för dra ut stickor över hela kroppen. Vintern kom och vi var på praktik på SAAB. När vi gått av vårt skift och vi skulle hem blev jag insläpad i duschen och duschad i kallt vatten med alla mina kläder på. Det var mina arbetskläder och ytterjackan. Hade inget ombyte och jag skulle stå och vänta på bussen i - 10 grader och nordanvind. Det var 10-15 minuter som jag skulle vänta på bussen och det var mina längsta 10 minuter i mitt liv!

På våren så var jag mer hemma än i skolan, jag sov inte, åt knappt och jag tränade tränade och tränade allt för mina tankar skulle skingras för en stund. Jag försökte vid flera gånger ta mitt liv på olika sätt men jag vågade trots allt inte.

Augusti 1999 fick allt ett slut och en historia som är 10 år gammal, likt ett helvete skulle ur kroppen. det var ett helvete att få ur det ur kroppen och det krävdes psykologhjälp i 2,5 år innan det börja gå bra. Då hade en hel del myndigheter varit inkopplade. Jag var sjukskríven i 6 mån för pyskisk ohälsa och jag gick i ett behandlingsprogram hos Socialamyndigheterna.

Mitt självförtroende skulle byggas upp på nytt igen. Det var bara att göra en ny grund och sen försöka lägga sten för sten.

Jag har svårt att acceptera att jag är älskad för den person jag är och söker oftast kärlek på flera och ibland dumma sätt, otrohet. Jag har ännu svårare att inse och verkligen tala om för mig själv att jag älskar någon.Då kan ni säkert förstå att visa känslor har jag faktiskt rätt svårt för. Rädsla, sorg, oro blir ofast till agression..jag har svårt att gråta och erkänna mig rädd igen. "Jag vill inte vara rädd.." sjunger kent och jag håller med..Jag är oftast likgiltig med mina känslor..Glad eller neutral..och i bland då arg fast jag egentligen är ledsen och rädd.

" jag vill våga älska,jag vill våga vara han som vågar låta sig älskas,som har kommit i hamn"

Att inse försent att man verkligen älskar någon är ruskigt jobbigt. Då har personen som säkert älskat mig i lång tid redan tröttnat på alla mina vilsna steg och uppträdaden..

Detta har kostat mig en person som jag faktiskt älska men det har tagit tid för mig att inse det. och jag har gjort många snedsteg.

Tack för ni har läst. En del kanske kommer som en chock och andra saker har nig nog redan förstått eller upplevt

// Jocke 4 maj 2006